KYUDO – BÅGENS VÄG

Kyudo_or_the_way_of_archery.jpg

Japanskt bågskytte

Kyudo kan ses som en form av meditation. Vissa kallar det ”stående Zen”. Dess ”syfte”, om man använder det ordet, är att uppmärksamma nuets ögonblick utan att se till det förflutna eller till framtiden. Bara då kan man nå sin högsta potential och inre harmoni. Vi strävar efter att utöva den med ”mu shin” – "no mind" på engelska. Det betyder att släppa taget om intellektet och dess förväntningar för att kunna stå med fullt spänd båge utan att känna behovet av att träffa tavlan. Vägen till detta ger oss ett ypperligt tillfälle att upptäcka vår sanna natur.

I vår strävan att uppnå det här tillståndet så tränar vi med fokus på rätt andning, rätt attityd och rätta kroppsrörelser, inte på att träffa tavlan. Om vi gör alla rörelserna rätt så kommer vi att träffa tavlan – i mörkret. Möjligheten finns. Men för att ens komma i närheten av det så måste vi träna i många, många år, och kanske aldrig nå dit. Men i kyudo, som i alla andra ”vägar”, försöker vi fokusera på resan, inte målet.

Varför gör vi det här? För att nå någon nivå av medvetenhet. Medvetenhet är dörren till inre harmoni. Kyudo är ett väldigt krävande sätt att nå medvetenhet, på grund av sitt så tydliga sätt att utmana vårt behov av att se saker som framgång och misslyckande.  Antingen så träffar vi, eller så missar vi. Utmaningen är att inte påverkas av detta, och att träna vårt sinne att förbli balanserat (Heijosjin) oavsett utfallet. Det tränar oss inför samma utmaningar i vardagslivet – att vila i en inre harmoni och balans, även i kaotiska situationer fulla av externa distraktioner.

Utöver detta är kyudo en lugnande, vänlig och estetiskt tilltalande övning som styrker både kropp och själ.

"Shari kantoku" – Skottet avslöjar dygden hos skytten.

Lite historik

Den japanska bågen (yumi) har använts i sin nuvarande form (en asymmetrisk långbåge) i närmare 2000 år. En gång var den samurajernas vapen på slagfältet, eftersom den kunde användas både till fots och till häst. Den användes också för jakt och spel.

Dess användning kallades då kyujutsu (bågteknik). På 1500-talet, när krutet introducerades, användes bågen allt mindre i krig. Gradvis kom den att användas ceremoniellt, och senare av munkar som också var lärare i krigskonst. Här utvecklades dess utövande till vad som idag är känt som kyudo – bågens väg.

Under Mejiperioden (1868-1912) återupplivades utövandet av en grupp kyudomästare med syftet att sprida den till vidare kretsar i samhället. Och idag används den av närmare 200 000 utövare av alla åldrar i 24 länder runt om i världen, som ett verktyg för fysiskt, mental och själslig utveckling. Framför allt i form av ceremoniellt skytte, men också i form av spel och tävling.

”När vi skjuter så träffar vi kanske tavlan men missar jaget. Andra gånger missar vi tavlan med träffar jaget. Vårt syfte, emellertid, är att träffa tavlan som om det vore jaget, med hopp om att ljudet av pilen som genomborrar pappret får oss att vakna från den så kallade ”livets dröm” och ge oss verklig insikt i livets yttersta varande.”

Hideharu Onuma Sensei
15:e generationen huvudmästare av Heki Ryu Sekka-Ha bågskytteskola
Kyudo Hansi, 9:e dan
1910-1990